Dagarna

Björkholmen Gallery, 2023

www.omkonst.se:
DET ENKLA ÄR DET SVÅRA
Lisa Lundgren, Dagarna – Björkholmen Gallery, Stockholm, 6/5–17/6 2023
Text: Leif Mattsson

Det enkla är det svåra – just så är det. Lisa Lundgren låter stämningen i årets tolv månader kokas ned till en schumrad bakgrund, en stiliserad horisont, ett kalt träd och ibland någon solliknande form. Hon har för tillfället lämnat det hemlighetsfulla teatersceneriet som ofta återkom i hennes tidigare målningar. Borta är den halvt fråndragna förlåten, kvar står den nakna träd- eller grenformen, böjande sig för vinden under årstidsväxlingarnas spel.

 Jag tänker på Gelsomina, huvudrollskaraktären i Fellinis femtiotalsfilm La Strada, som i ett öde landskap plötsligt ser ett ensamt träd. Hon reser armar och låter kroppen imitera trädets av vinden piskade form, som för att känna och förstå trädets känslor. Det är en poetisk metafor i överförd form. Den är enkel, men att komma fram till en sådan filmisk överföring av en känsla, det är det svåra.

Lisa Lundgren låter de organiska formerna oftast stanna i ett stramt tvådimensionellt bildrum. Där finns egentligen inget bakom eller framför. Inga hemligheter döljs genom dramatiska överskärningar. Och horisontlinjen blir som mest en symbol utan flyktpunkt. Renodlingen ger de stora målningarna en seren och fridfull karaktär – som stillsamma kontemplationer över årstidsväxlingarnas skiften. Och årstiderna bryts ned till månader, vidare till veckor och till slut till dagar – så är utställningstiteln också Dagarna.

Men när Lundgren avstår ifrån att arbeta med dramatiska bildbyggen tvingas hon i stället erbjuda så mycket mer vad gäller färg- och formbehandling. Det är ett modigt val som lätt kan slå tillbaka i visuell förtvining. Men inte i Lundgrens fall. Den harlimsförberedda linneduken impregneras med pigment och tunn oljefärg, vilket skapar levande ljus- och färgvibraton. En dominerande gul yta, som i målningen Februari, blir allt annat än entonad. Den lever sitt eget koloristiska liv med en stor variation av gultonade klanger.
Associationerna går till den hantverksteknik som ibland användes inom landskapsmåleriet under 1900-talet, nämligen att måla på inslag. Med extremt terpentinutspädd färg skapades ett nedtonat och matt resultat. Det visade sig vara tekniskt förkastligt då pigmenten inte gavs något skydd av bindemedel, men det ledde ändå till att målningarna fick en svagt vibrerande kolorit som låg betydligt närmare pigmentens originalfärg. Lisa Lundgren använder inte inslag på detta sätt, men resultatet kan te sig snarlikt. Hon lyckas därmed förena en äldre teknik med arkaiska grundformer i ett modernt och uppdaterat bildspråk. Det enkla är det svåra.

Stockholm 2023-05-09 © Leif Mattsson

Dagarna

20230506 - 20230617

12 målningar. Som är tolv bilder. Som kan vara tolv månader. Som kan vara ett år. Passerad tid - tid som passerar. Alla målningarna har samma motiv – ett träd. De har ingen specifik ordning och de är inte samma träd i olika skepnader. Ändå är mycket gemensamt. De är alla i samma format. De har alla en avgränsning i bilden som markerar tre sidor. Inramningarna av bilden understryker det tvådimensionella i målningarna och gör dem också indexikala, de representerar något bortom sig själva, de ingår i ett system. Ett träd som motiv är ett till synes enkelt nästan banalt val av motiv för en bild, men om varje träd får i uppgift att vara specifikt, att besitta värden och egenskaper som är unika för just det trädet, då framträder de som karaktärer för oss. De ges egna och speciella uttryck och blir till aktörer där målningens yta blir deras scen. Ibland är de bärare av en möjlig mytologi, ibland mer bokstavligt och vardagligt skildrade. Men de framträder för oss kanske mest som delar tagna ur ett större sammanhang. De skulle kunna varit detaljer ur bakgrunder till äldre måleri som plockats ut, isolerats och fått en ny uppmärksamhet. Detaljen i ett större sammanhang blir i stället det som sätts framför våra ögon. Lundgrens målningar har alltid en begränsning. Målningarna är strängt organiserade i fält och ramar. Kompositionen gör att betraktaren tycks blicka ut genom en dörr (snarare än måleriets klassiska fönster). I tidigare arbeten har det ofta varit ett draperi eller en stiliserad scen som är det objekt som skapar avståndet. Både för oss som betraktare av målningarna men också för konstnären själv, som placerar sig på en plats där hon kan blicka in i målningen från en position precis i målningens gränssnitt. I de nya målningarna finns begränsningen där i form av en tunn ram runt större delen av målningen. Den är mer nedtonad men finns ändå kvar som ett sätt att placera oss som betraktare i förhållande till bildens innehåll. Vi ser fortfarande två bilder i en. I Lisa Lundgrens måleri är bildrummet tvådimensionellt. Hon använder måleriets yta som en plats att placera sina motiv och sina berättelser. Färgen är ofta tunt pålagd och tillsammans med den transparanta grunderingen bildar den ett finmaskigt rutmönster där måleriet blir både material och bild. Det går att förstå hennes måleri som tätt förknippat med sitt material och hur det materialet är behandlat. Det handlar alltså inte om någon illusion – målningen är en historia om sig själv. Lisa Lundgrens nya målningar är en meditation över vad måleri är, vilka beståndsdelar ett måleri kan bestå av och historien om dessa. Det är en meditation över materialet, över praktiken och över motivet. Måleri som passerad tid.

Thomas Elovsson